Amos flyttar hem igen

Amos Anderson och Konstsamfundet var under föreningens första tjugo år i praktiken samma person. Konstsamfundet var hans alter ego. En venetiansk mask att gömma sig bakom, men ändå veta att alla vet vem som står bakom. En signatur. Ett redskap. Ett tomt papper bland många i skrivbordslådan. En egenhändigt skapad tilltänkt arvinge.

Hur är det idag? När Konstsamfundet tittar sig i spegeln på morgonen. Är det då Amos Anderson som tittar tillbaka? Det ärliga svaret är nej. Arvingen har själv blivit över 80 år och Amos Anderson dog för över 60 år sedan. Konstsamfundet har klart fått en egen identitet och lever i tiden. Minnet av Amos består, men ingen som nu är aktiv i föreningen har egna minnen av Amos. Allt är berättelser i andra hand. Ingen hade ens hört Amos röst. Inte förrän i år.

När vi renoverade Söderlångvik hittades en apparat på vinden. Efter lite bakgrundsarbete visade det sig att apparaten var en ålderdomlig diktafon. En expert lokaliserades. Nu har vi cirka femton minuter av Amos röst. Han dikterar brev som skall renskrivas av sekreteraren. Hon hörs kort i en inspelning då hon meddelar att allt är klart för att börja.

Den längsta inspelningen är ett brev till intressenter i bolaget Stockmann. Amos är inte nöjd med bolagsstyrningen. Han är grundlig och går tillbaka till vad som överenskommits 1919 då han och åtta andra privata aktionärer investerat i familjebolaget. Inspelningen är från 1959. Det hade gått fyrtio år sedan investeringen. Amos har poänger det är lätt att hålla med om ännu idag som Vd på Konstsamfundet. Hans tankar om bolagsstyrning är fortfarande helt gångbara som rättesnören.

Genom detta lilla nyckelhål fick jag en betydligt mer personlig relation till mannen jag bara hört och läst om. Det tror jag alla medlemmarna i Föreningen Konstsamfundet och alla som jobbar här också har fått. Rösten är en gammal mans och situationen är något stel. Han dikterar ett brev. Han söker ord. Han ångrar sig. Han smakar på formuleringarna. Han väljer ord. Och man hör när han är nöjd med något. Och missnöjd.

Mycket av det konkreta monetära som Amos Anderson testamenterade är nu till största delen omvandlat i en ny form. En stor del såldes för att klara av krisen i Tilgmann, som stod för hälften av arvet vid bouppteckningen. Andelarna i Helsingfors Aktiebank och Rautakirja är sålda. Attu är sålt, Söderlångvik och Tolfsnäs är kvar. Mark har sålts, köpts och bytts, men arvet är långt intakt. Hbl är kvar i föreningens ägo. Liksom en andel i Stockmann. Båda verksamma i branscher som genomgår stora omvälvningar.

Forum-kvarteret utvecklades under åttiotalet till det affärspalats Amos och arkitekten Palmqvist drömt om och skissat på på tjugotalet före Wall Street kraschen. Försäljningen av Forum är gav huvuddelen av det kapital som nu är den internationella och diversifierade placeringsportföljen och utgör Konstsamfundets ekonomiska ryggrad.

Amos Andersons konstmuseum delade länge bostad med Amos på Georgsgatan 27. Sedan några år har Amos Rex sin egen byggnad och distinkt egen identitet. Konstsamfundet är aktivt med som ägare och utvecklar hela Glaspalatskvarteret. Kvarteret ligger granne till Forum-kvarteret. Det är svårt att tro att Amos själv inte hade tankar om den gamla kaserntomten som låg i träda efter 1918.

Amos sommarparadis Söderlångvik är nyrenoverat med pietet. Amos skulle känna igen sig. Han skulle kanske förvånas över vissa tavelval. Det mesta av Konstsamfundets konstsamling har köpts efter hans frånfälle.

Grundpelarna i det ideella arvet lever. Att aktivt vara med och bygga ett bättre Finland. Tillsammans över språk- och politiska gränser. Att ha fönstret upp mot kontinenten och söka idéer. Att våga tänka stort, att våga ta egna initiativ.

En institution kan och behöver inte vara en person. På gott och ont. Visst gör vi saker med både känsla och passion. Vargtimmar? Vem har inte det ibland, men Amos känslodalar och höjder var djupare och högre än Konstsamfundets är. Han hade hemligheter som få kände till, medan vi som jobbar på Konstsamfundet idag har ett i grunden professionellt uppdrag. Det är en viktig del av vårt liv, men inte hela livet. Vi lever dessutom i en tid då man inte behöver gömma sina innersta känslor med hot om böter och fängelse.

Detta sagt vågar jag tro att vi hållit kvar några av Amos bättre karaktärsdrag. Samtidigt hoppas jag innerligt att vi lyckats bli av med några av det mindre attraktiva sidorna. Vi vill åtminstone vara mer transparenta och konsekventa. Doktor Anderson var en komplex person som spelade med korten tätt mot bröstet.

Eftersom arvingen, Konstsamfundet nu långt är sin egen, är det rimligt att Amos Anderson får tillbaka sitt hem i huset han lät bygga i början av förra seklet. Ni är välkomna att bekanta er närmare med Amos Anderson hemma i hans stadslägenhet.

– Stefan Björkman, verkställande direktör, Föreningen Konstsamfundet