Aktuellt

Lyssna på konstnären Pauliina Turakka Purhonens brev till Amos, som hon läste upp under avtäckningen den 2.9.2025. Nedan finns också brevet i skrift.

Pauliina Turakka Purhonen (f. 1971)
Amos
2025
textil, musselskal, glaspärlor, knappnålar

Amos!

Har känt din avvaktande blick i ett par år. Talade nog om för dej i början att jag inte orkar ta itu med dig, inte när min bror blev sjuk, och inte senare, när han just dött. Ändå väntade du otåligt, du gav mig ingen ro.

Ibland vaknade jag om natten, och kände att du glodde på mej. Du vände genast bort huvudet och låtsades som ingenting.

Du berättar inget om dig själv, och ändå vill du att jag ska veta hur jag skall gå till väga. Hur tänker du att det ska det gå ihop?

Vet du inte att it takes two to tango, att det finns eller borde finnas någon slags förhållande mellan modellen och konstnären? Hur ska jag kunna göra en bild av någon som inte vill dela med sig av sin värld?

På nästan alla foton är du reserverad, sluten som en mussla, nästan fientlig.

Ibland tänker jag att du ser ut som jag gjorde på fotona från högstadiet. Jag var på min vakt då, hela tiden, visste ju inte vad som näst skulle ropas efter mig. Jävla helgon. Jävla prästunge. Jävla finnjävel. Ibland fick jag en spark, en gång blev jag spottad i ansiktet.

Vad hände med dig?

Kände du dej hotad?

Eller tyckte du bara inte om att bli fotograferad?

Jag hatade skolfotograferingarna, och fotografen som lirkade för att få en krampig tonåring att le på beställning. Ändå hoppades jag alltid på att fotona skulle lyckas. Det gjorde de aldrig. Jag såg asig ut, trumpen och tillknäppt.

Tittar på en bild från tidigt 60-tal. Du är glad och avslappnad, du sitter bland vänner i en båt. Vad pratar ni om? Kanske det inte spelar så stor roll, det väsentliga är att solen skiner, och du är trygg.

Jag har varit i ditt hus på landet. Det är pråligt, ett helt palats. Men ditt sovrum är en enkel kammare, och sängen smal. Byggde du huset för dej själv eller för dina gäster? Ville du visa att du kan, och har råd?

Kanske både ock?

Läste nånstans att du redan som mycket ung bestämde dej för att bli rik. I mina öron låter det helt sjukt. Men egentligen är det väl inte konstigare än det, att jag ville bli konstnär redan som barn. Minns en frostklar höstkväll, det måste ha varit i början av 80-talet jag var 12 eller 13. Gick hem från en skolfest där jag inte dansat, för att ingen bjöd upp mej och jag var för blyg för att fråga själv. Tittade på stjärnorna och tänkte: Ni ska nog få se, jag ska bli en känd konstnär, och ni får läsa om mej i tidningarna. Ha!

Visst var det roligt att få göra bilder, det är det fortfarande, men i början fanns där nog ett stort behov att hävda sig, att visa vad jag går för.

Det tog lång tid förrän jag kände mig trygg bland kollegor. Det är inte lätt att slappna av om man lärt sig att alltid vara på sin vakt. Nu är det chillt, och jag kan tala om för dej, Amos, att det är jävligt skönt. Visst finns det folk i branschen som ger mig kryp, men det finns också en massa roliga och innerligt mänskliga människor.

Känner inte många i din bransch. Är som konstnärer är mest, glömmer genast vad folk håller på med om det inte är något intressant som typ konst. Eller musik. Eller kanske teater. Eller något konkret, som bonde, eller sjöman eller kock. På ett bröllop sa brudgummen att jag frågat honom vad han jobbar med minst tre gånger. Minns fortfarande inte vad det är. Han var inte i tidningsbranschen, och definitivt inte konstnär. Vi är fackidioter.

Har målat några porträtt på beställning. Det har varit intressant, för de här äldre herrarna i slips hade jag nog inte annars talat med. Hade knappast lärt känna dem alls. Någon var mer öppen än en annan, men med alla kom det stunder av förtrolighet. Vandringar i ett gemensamt landskap.

Det är möjligt att det gemensamma landskapet är ren fantasi- men det är väl nog det mesta här i livet. Vi lever i en delvis påhittad värld. Ingen av oss vet hur någon annans verklighet ser ut. Inte ens syskon minns barndomen på samma sätt.

Verkligheten är så sammansatt, så komplicerad. Väldigt mycket av den är invävd i språket. Vad vi talar om, ser vi. Ibland säger man att bilderna är ett språk. Arbetet med bilder är oftast en ensam överläggning, det liknar det här brevet. Bilden har en, eller flera mottagare, och under processen förs en intensiv dialog med dem. Det kan låta underligt, men när arbetet tar fart är jag aldrig ensam. Som nu, det är inte bara dej, Amos, jag pratat med, här finns många andra också- några av dem har suttit sig igenom ett porträttjobb. T o m Ann-Sofi, hon som spottade mig i ansiktet, finns med.

Jag tänker på ditt hus, går i minnet igenom rummen på Söderlångvik. Du har sett palatsen i Europa. Jag har bara sett ett par av dem, Versailles och Palazzo Pitti i Florens. Det märkliga är att de gamla prästgårdar jag vuxit upp i liknar ditt Söderlångvik. Rummen är alla en suite, på rad, med pardörrar emellan. Om man öppnar alla dörrar, kan man se från den ena ändan av huset till den andra- i Versailles, och i Brändö prästgård.

Det är inte i första hand byggt för att vara hemtrevligt, utan som en öppen scen, där man ser och blir sedd. Tänker att du nog byggde ditt hus för stora fester, så att umgänget skulle ske smidigast möjligt. Du trivdes på scenen, med teatermänniskorna. Jag är uppvuxen på en scen och är väldigt glad att få slippa det och bo helt privat.

Det fantastiska med Söderlångvik är läget, och hur naturligt praktingång, springbrunn och centralgång med terrasserade trappor övergår i strand, hav och skärgårdsnatur. Huset ödelägger inte sin miljö, det ligger där lika naturligt som prinsesstårtan på en picknickduk.

Om jag var rik som du, och fick bygga vad jag ville, skulle jag inte bygga en prästgård eller ett palats. Jag skulle bygga en ateljé, med rejäla dörrar och högt till tak, 6 meter, minst. Och en liten lägenhet bredvid, med kök och sovrum. Men de gäster som stannar övernatt efter våra fester är inte presidenter och andra dignitärer. De behöver inga sovrum, det räcker med en trave madrasser som kan tas i bruk vid behov.

Jag ville ha med ditt hus på porträttet, för jag vet ju nästan inget om dej som person. Har läst på, försökt sätta mig in i vem det är jag har att göra med, men det är någon annan som gjort urvalet, redigerat ditt liv. Det är inte vad du har valt att berätta. Det viktiga är vad någon väljer att berätta för just mig – det är bilden jag hör, och den andra bilden bakom det valda narrativet, den som jag anar – som är utgångspunkten för ett lyckat porträtt.

Huset tycker jag speglar dej, och det du ville vara. Visst är det pampigt, men också rättframt. Det är byggt med en sann vilja att uttrycka det du är. Din kärlek för arkitekturen i Italien, för konst, för teater och fester, och för din barndoms landskap. Allt det här ville du visa för dina gäster. Nu är förstås alla spår efter boende och fester bortrensade, och målningarna på väggarna har du kanske inte själv hängt där, men ditt liv och era fester finns kvar där, som ekon.

Vet inte varför jag klagade – vi har trots allt ganska mycket gemensamt. Konsten först och främst. Jag samlar på konst när jag kan, och min vakna tid tänker jag mest på bilder, egna och andras.

Du var troende, och lutade mot katolicismen. Jag är uppvuxen med de bilder som gav dig tröst. Bilderna gav också mig tröst under den värsta tiden, i högstadiet. Jobbade som kyrkvaktmästare då, och dammsög kyrkan om kvällarna. Då hade jag rummet helt för mig själv och kunde stå och glo så mycket jag orkade. Finströms kyrka är full av bilder, från golv till tak. Särskilt nära kändes den skamfilade Smärtemannen, en liten medeltida träskulptur. Hans ögon är helt bortnötta, liksom det mesta av färgen på kroppen. Ändå kände jag mig sedd av honom. Kanske alla generationer som kommit med sina sorger satt spår i den lilla Kristusbilden, gjort sorgen och trösten konkret närvarande i rummet.

Nu står min version av honom i ditt kapell.

Har bearbetat mitt bildarv i många verk, men tycks inte bli färdig med det. Det dyker upp i nya former när jag just kommit på att det är nåt helt annat jag vill hålla på med.

Blir vi nånsin färdiga med vår barndom?

Porträttet av din mor står på ditt nattygsbord. Tycker mig minnas att du sagt att hon var labil. Också min mamma var det, hon var turbulent, milt sagt. I tonåren sydde jag madonnor. Senare var jag alldeles för arg för att göra det. Och skulle verkligen aldrig ha mammas porträtt stående nånstans. Men jag har sytt henne, mer än en gång. Efter hennes död har jag känt en slags ömhet, sorg, men också tacksamhet.

Kaj undrade hur din tro och din sexualitet kunde gå ihop. Sånt har jag också funderat mycket på under mitt liv. Min tro har det alltid varit det lite si och så med – skomakarbarn har inga skor, som man säger- men sexualiteten är väl stundvis vildvuxen, och alltid har det inte gått helt efter kyrkohandboken. Du levde under en strängare tid, så somt gick väl inte ens enligt lagboken. Vad gör man? Liv är liv, och kärleken kärlek, och det är där det skaver som tron kommer in. Så tänker jag. Rumsrent är bara halvt. Det är skuggorna som gör oss synliga, och hela är vi med det som inte passar in i bilden, vår egen bild och omvärldens.

När jag började med ditt porträtt fick jag ingen ögonkontakt med dig. Din blick väjde för mig – eller så skyggade jag för dig. Inte med våld, tänkte jag, du behöver inte se på mig.

Något tycktes du ändå se på. Du är inte en mussla, bara vänd mot något annat än fotografen, någon annan än porträttmakaren.

Musslan fick jag på en vietnamesisk sylta i Berghäll. Det var en kall försommardag och jag var barfota, och småfrös. Beställde en pho-soppa. När servitören kom med soppan, såg jag musslan genast. Den tronade överst i skålen, skimrande pärlemor. Tog den med mig till arbetsrummet, för säkerhets skull.

Hade inga planer för den, den var bara vacker, en salighetssak, som Madicken säger.

Soppmusslan blev en skrinmadonna. Skrinmadonnan är en version av mantelmadonnan, ett motiv som blev vanligt i den västliga kyrkan under senmedeltiden. Mantelmadonnan har församlingen under sin mantel, och beskyddar oss mot sorger, sjukdom, krig, men även mot änglarnas och Guds rättmätiga vrede.

Skrinmadonnan som motiv än mer komplicerad – hon kan öppnas och stängas, och allt ryms i henne: församlingen, donatorn, Gudstron och hela universum.  En hel världsförklaring i en sällsynt kompakt form.

Den lilla madonnan hade inte kommit till om inte din blick varit så intensivt fokuserad på något annat. Vad är det du ser på? In i dig själv, eller in i en annan värld? Madonnan var helt oplanerad, en gåva. Hon är din gåva till mig, men också min gåva till dig.

Ha det bra, var du än är, och tack!

Alla fotografier på skulpturen är tagna av Niclas Warius.